Greyhound som sällskapshund

Greyhoundens största företräde får nog anses vara den helhjärtade och genuina vänlighet som rasen kännetecknas av.

En Greyhound har en stor inneboende värdighet, och även om den inte står omskriven i rasstandarden så är det sorgligt att se en rädd och håglös greyhound vilket framstår som ett diskvalificerande fel. Som nämts ovan är greyhounden glad och vänlig, den tycker om alla människor redan från början. Det är således en väldigt lätt hund att anpassa till familjelivet.

Det finns många bra exempel på Greyhounds som lärt sig lydnad, även om de inte är exemplariska som t.ex vakthundar. Däremot, om Du i första hand vill ha en trevlig, vänlig och vacker hund, som Du i andra hand önskar lära lite "trix" så kommer Du troligen att älska denna ras. Något man bör tänka på när man "uppfostrar" en Greyhound är dock att glada Greyhounds är duktiga Greyhounds. Du kommer alltså att komma mycket längre med beröm och fantasifulla belöningar, än vad Du någonsin kommer med arga skrik och våldsamt beteende.

“Så långt som ungefär sjutusen år tillbaka i tiden kan man spåra vinthundens existens. De första hällristningarna hade ju ofta jaktmotiv, och på dessa figurera ej sällan sådana hundar, som än i nuvarande stund efter sin typ kunde inrangeras antingen som Engelsk Vinthund eller Saluki. Man finner dessa Vinthundar både hos de gamla egyptierna och hos assyrierna och sedemera även hos romarna och grekerna. I Salomos höga visa förekommer Vinthunden omnämnd, och även Ovadius talar om honom.
Flavius Aranus som levde c:a tusen år före Kristus skrev en fullständig rasbeskrivning över en vinthundsstam, av vilken vi få ett påtagligt bevis för, hur litet typen under denna tidsrymd har förändrat sig.
I England förekom rasen mycket tidigt och de Engelska Vinthundar, som Henrik den II hade i sin ägo på 1100-talet sågo precis ut som den moderna av i dag.

"Misse and Turlu"
Jean-Baptiste Oudry
Fransk målare 1686-1755

Småningom kom emellertid Vinthunden även till användning som jakthund för personer längre ned på rangskalan, och det dröjde ej heller länge, förrän engelsmännen med sin utpräglade sportsmannaanda kommo på tanken att utnyttja honom som kapplöpningshund.
Redan på 1500-talet under drottning Elisabeth utarbetades fullständiga bestämmelser för hundkapplöpning, vilka emellertid ej fingo officiell prägel förrän år 1776, då den första offentliga kapplöpningen hölls i Swaffham.

Under årens lopp har sedan Vinthundens användning som jakthund alltmera fått träda i bakgrunden för detta hans nya verksamhetsfält.

Villebrådet har också decimerats i samma mån som skjutvapnen förbättrats. Det är sålunda ej för mycket sagt att Engelska Vinthunden numera är nästan uteslutande kapplöpningshund. Intresset för honom som sådan är emellertid oerhört stort. På hundkapplöpningrna i England omsätts enorma summor vid totalisatorn, särskilt vid de klassiska loppen såsom t.ex. vid "the Coursers Derby", loppet om Waterloo Cup. Segraren hemför från detta lopp utom själva troféen, som är värd c:a 1,800 kr., en kontant summa av 9,000 svenska kronor.

Hundkapplöpningssporten har spritt sig över hela världen, och Engelska Vinthunden har följt i dess spår. Till våra regioner har han emellertid endast gjort sitt intåg som sällskapshund, och som sådan är han av dem, vilka ägna sig åt honom, synnerligen omtyckt, klok och tillgiven som han är.
Dessutom är han ju en ögonfröjd för sin ägare, när han liksom på bevingade ben rusar genom skog och mark. Just detta hans förkärlek för markerna, hans slumrande jaktinstinkt, gör honom emellertid ganska olämplig som sällskapshund. I synnerhet i slättlandskap är han ej att rekommendera.

Vinthundens näsa är nämligen ej så god. Han driver därför huvudsakligen med hjälp av synen, men har han först fått upp ett rådjur eller en hare på öppen mark, är detta villebråds öde snart avgjort.”

"Rashundar i ord och bild" -Leuhusen- Walström & Widstrand. Engelsk vinthund eller Greyhound